Varför forskare undviker riskfyllda projekt: förstå vetenskapens säkra val och dess konsekvenser

StockholmForskare väljer oftast säkra projekt istället för riskfyllda. Detta sker eftersom deras insatser och de risker som är inblandade inte alltid syns. Ekonomiska teorier förklarar detta genom modeller som diskuterar dolda handlingar. Genom att välja säkrare projekt säkerställer forskarna stabilt arbete och resultat, även om det kan sakta ner den vetenskapliga utvecklingen.

Forskare väljer ofta säkrare projekt av flera skäl: anställningstrygghet, eftersom riskfyllda projekt kan misslyckas och skada deras karriärer, finansiering, eftersom bidragsgivare föredrar förutsägbara resultat, och arbetsinsats, eftersom det är lättare att visa ständig arbetsinsats med säkrare projekt. Finansieringsorgan klagar ofta på bristen på forskning som innebär både hög risk och hög belöning. Denna ovilja beror på att drivkraften för att uppmuntra hårt arbete också avskräcker från att ta risker. Om ett riskfyllt projekt misslyckas kan det vara svårt att avgöra om det var ett modigt försök eller bara brist på engagemang.

Denna situation ställer forskare inför ett svårt val. Om de väljer att arbeta med riskfylld forskning kan de skada sina karriärer. Om de istället fokuserar på säkrare projekt kanske de inte gör stora vetenskapliga framsteg. Att hitta den rätta balansen mellan att lägga ned arbete och ta risker är därför utmanande.

Läs också:

Idag · 01:15

Globala skördar ökar stadigt och motbevisar farhågor om stagnerande jordbruksutveckling

Forskare har utvecklat ett belöningssystem för sig själva. Detta system är avsett att främja stora upptäckter utan att utsätta forskarna för stora ekonomiska eller yrkesmässiga risker. Men den nuvarande belöningsstrukturen tenderar att stötta små, säkra framsteg istället för potentiella stora upptäckter.

En möjlig lösning är att ledare erbjuder stora belöningar för viktiga vetenskapliga upptäckter, för att motivera forskare att ta sig an mer riskfyllda projekt. Detta kan dock äventyra forskarnas ekonomiska trygghet, vilket gör det både oetiskt och opraktiskt. Det vetenskapliga samfundet måste hitta ett sätt att belöna ansträngning utan att avskräcka från viktiga men riskfyllda innovationer.

Detta försiktiga tillvägagångssätt kanske inte leder till den snabbaste vetenskapliga utvecklingen, men det är förståeligt med de nuvarande incitamenten. Finansieringsorgan, universitet och forskare själva behöver ompröva hur de kan stödja både hårt arbete och risktagande. Genom att erbjuda mer säkerhet och bättre sätt att utvärdera arbete, skulle det vetenskapliga samfundet kunna främja mer nyskapande forskning, vilket balanserar stadig framsteg med ibland stora genombrott.