Ny studie: Den flygoförmögna papegojan i Nya Zeeland utvecklade färgvariation för att undvika urgamla rovdjur
StockholmEn studie visar att kākāpō-papegojan från Nya Zeeland utvecklade olika fjäderfärger för att gömma sig från forntida fåglar som jagade dem. Kākāpōn (Strigops habroptilus) har gröna och olivfärgade fjädrar och kan inte flyga. Forskare från Helmholtz AI i Tyskland, tillsammans med Nya Zeelands departement för bevarande och den Māori iwi Ngāi Tahu, har undersökt dessa färgskillnader med hjälp av genetisk information från nästan alla levande kākāpōer.
Viktiga punkter som avslöjades i studien inkluderar:
- Gröna och olivfärgade fjäderfärger har funnits i miljontals år.
- Färgsättningen hjälpte till att undvika rovdjur som Haasts örn och Eyless kärrhök.
- Kākāpō-populationen minskade drastiskt när europeiska bosättare införde nya rovdjur.
- Genomsekvensering hjälper till att förklara varför dessa färger har bestått.
- Bevarandeinsatser är avgörande för att bevara arten.
Forskarna upptäckte att den olivfärgade fjäderdräkten först dök upp för cirka 1,93 miljoner år sedan, vilket sammanfaller med perioden då dessa numera utdöda rovfåglar utvecklades. Genom datorsimuleringar föreslog de att den mindre vanliga fjäderfärgen var svårare för rovdjur att upptäcka, vilket bidrog till att båda fjäderfärgerna överlevde över tiden. Denna upptäckt belyser hur viktiga visuella predationstryck var för utvecklingen av dessa egenskaper.
De olika fjäderfärgerna hos kākāpōer uppstår på grund av små skillnader i deras fjäderstruktur, vilket gör att de reflekterar ljus i olika våglängder. Denna egenskap hjälper kākāpōer att smälta in i sin omgivning, vilket gör det svårare för rovdjur att upptäcka dem.
Att dessa färgvariationer fortfarande finns kvar trots att rovdjuren dog ut för 600 år sedan visar att dessa genetiska egenskaper fortsätter att påverka fågelpopulationen. Detta belyser kākāpōs förmåga att anpassa sig och överleva. Att studera dessa egenskaper är viktigt både för vetenskaplig kunskap och för att stödja bevarandearbeten.
Forskarna varnade för att vi kan förlora denna värdefulla färgvariation inom 30 generationer utan ytterligare insatser. Även om detta kanske inte hotar artens överlevnad just nu, understryker det behovet av fortsatt bevarande. Andrew Digby, en av medförfattarna och bevarandebiologen, betonar vikten av att använda genomik för att förstå och bevara dessa egenskaper för att hjälpa kākāpōerna. Denna metod är avgörande för att minska behovet av intensiv förvaltning och för att återinföra dessa fåglar i deras ursprungliga livsmiljöer.
Studien publiceras här:
http://dx.doi.org/10.1371/journal.pbio.3002755och dess officiella citering - inklusive författare och tidskrift - är
Lara Urban, Anna W. Santure, Lydia Uddstrom, Andrew Digby, Deidre Vercoe, Daryl Eason, Jodie Crane, Matthew J. Wylie, Tāne Davis, Marissa F. LeLec, Joseph Guhlin, Simon Poulton, Jon Slate, Alana Alexander, Patricia Fuentes-Cross, Peter K. Dearden, Neil J. Gemmell, Farhan Azeem, Marvin Weyland, Harald G. L. Schwefel, Cock van Oosterhout, Hernán E. Morales. The genetic basis of the kākāpō structural color polymorphism suggests balancing selection by an extinct apex predator. PLOS Biology, 2024; 22 (9): e3002755 DOI: 10.1371/journal.pbio.3002755Dela den här artikeln